Koj-dag i dag

Sista dagen i juni och 23 mm regn på några timmar. Möjligen kommer det mer innan dygnet är över. Bladlöss på träd och blommor får sig en ordentlig dusch, hoppas det hjälper. Ser att flädern har tjocka lager av svarta löss längs stammarna...

Fingerborgsblomman klarar sig bättre mot både löss och blåsten, trots att den är hög och ser ganska ostadig ut. Står där tryckt in mot väggen och undkommer stormbyarna som drar förbi. Medan andra växter knäckts av på mitten. 

En sån här dag är en "koj-dag" som Grönsaksodlaren brukar säga. Koj-dagar är trivsamma, om dom inte kommer alltför ofta. Numera dar det inget att göra med kojbygge, som barnen tyckte när de var små. Tror uttrycket kommer från den tiden när skogshuggarna bodde i skogskojan under arbetsveckan. Var vädret för besvärligt, så hade man en kojdag.
Kanske spelade man kort, löste korsord eller småpratade i största allmänhet. 

 Långkok på älg i rödvin passar bra en koj-dag. Kan kombineras med garderobsstädning, sortering och några resor till återvinningen. Fy, fy-fy vad mycket skrot och skräp, och oj vad glad och nöjd man blir när det är lite luftigare runt omkring.

.. och vad är en koj-dag utan lite annat handarbete. Det här är Ponchon som lillstrumpan beställt. Mönstret kommer från Sandnes Garn, är inhandlat på Olofsfors Garn &Tyg, men garnet kommer från Maria på Garnkorgen

Det här blir en hopkok av allt möjligt på samma gång. Men så är det med Koj-dagar!

Go for Green

Norges nationaldag går inte obemärkt förbi. Folknykterhetens dag, där blåser man helst "grönt" och så dagen då "Green Team North" uppstår. 

Flera nyanser av grönt talar om att målet är nära - Entré Väst i Skuleskogens Nationalpark

Gamla jobbgänget har sedan länge planerat för en återträff just i dag den 17 maj. Det här är också chefens avtackningsutflykt till naturen. Vi har våra bästa minnen från just sådana tillfällen. Fjällvandring på de sura myrarna längs vinterleden i Ottsjö, skidturen till den överdekorerade "Trapperstugan", Vandringen längs "Högakustenleden" och Snöstormen och kylan i "Gålsjö Bruk". 

I dag ska regnet hänga i luften och rutten ändras från Slotterdalsskrevan till övernattningsstugan på den gamla fäbodvallen vid Skrattabborrtjärn. Det ska visa sig vara ett gott val. Även djupt inne i skogen är nyanser av grått påtagligt.

Vi vandrar längs den väl utmärkt led och det enda som lyser upp är våra kläder, ryggsäckar, markeringarna på träden och så några härligt blålila blåsippor.

 Massor av snö och is ligger kvar och smältvatten forsar fram under spången där vi går.
 

Inne i stugan är det ljummet och det luktar härligt från vedkaminen. I gästboken kan vi se att stugan bebotts av ett polskt sällskap som förundrat sig över en så välordnad övernattningsstuga mitt i skogen. till och med en toppentoa. I ett skåp finns lämnad nödproviant i form av allehanda konserver, tändstickor och värmeljus. 8-9 bäddplatser och en brygga nere vid tjärnen. Kan verkligen rekommenderas!!

 Vi är väl förberedda med eget fika och lunchmat. Hjälp, vad hungern gör sig påmind.
Lägesrapporter, gamla minnen och olika dråpligheter utgör tema runt bordet under de följande timmarna. 

Sedvanlig gruppbild innan vi vänder tillbaka till civilisationen igen. Hit kan man återvända igen, och kanske fortsätta till Slåtterdalsskrevan i nästa etapp. En bra hemsida ger all nödvändig information om Nationalparken. Vi kan summera dagen med att "Green Team North" är bildat och planläggningen har startat. Fortsättning följer .... 
Innan vi skiljs där i Skuleskogen, hamnar vi mitt i polisens jättestor "blåskontroll". Men vi är ju gröna nu och dessutom på andra sidan mitträcket :)

Tack till er alla, lycka till med sponsorer, träning och på återseende!

Bladlusinvasion...

..inte en utan många...

Glädje förbyts i sorg. Jag som var så glad och nöjd över alla blommor på äppelträdet i år!
Man kunde läsa om invasionen i tidningarna för några veckor sedan. De kom i stora horder över Östersjön mot svenska kusten. Båtbyggaren berättade livfullt hur han samlat ihop drivor i vattnet, när han var på båttur häromsistens.

Nog upptäckte jag själv några gröningar under rabarberbladen förra helgen, men såg det som en tillfällighet.
Så i dag informerar grönsaksodlaren om att det nog inte blir så mycket äpplen i år trots allt.

Satte på microobjektivet på kameran och begrav mig ut på spaning...
Aj aj aj, så kladdigt och ludet överallt runt knopparna. De gröna, något större och saftigare än den mindre nästa genomskinliga.

Hela trädet är fullt. Det är bara Bina som är nöjda över att få full utdelning av lussocker.
Tiden får utvisa om det är den honungen vi får se i burkarna till hösten. För övrigt en delikatess i bland annat Tyskland.
Nu går jag ut och hämtar in blommorna till mitt syrénsocker i stället. Bertan har beställt till baket framöver..

Spaning från vattenbrynet på Maliagin Island

Det är gott om vattensköldpaddor i havet och runt öarna.

Nu är det dags för utflykt till en strand med korallrev utanför. Kapten på båten är en släkting till vår guide. Fenor, snorkel, lite frukt och flera flaskor dricksvatten finns i packningen och så VillerValles älskade fiskespö.

Båten saktar in och närmar sig stranden där vi kan vada land.

Lägerplatsen är under en skuggande trädkrona. Det är säkert 35 grader varmt i luften och runt 27 grader i vattnet. Här används inte termometer, i stället får man gissa. Ofta är det "very hot" enligt ortsbefolkningen.

DjungelJane är förstummad över allt som finns under ytan. Var är Bottenviken mot denna fantastiska undre värld av fisk och koraller i regnbågens alla färger. När sikten är mer än 10 -15 meter.

Det här är lite lånade undervattensbilder, eftersom någon vattentät kamera inte finns till hands.

Långt där utifrån havet hörs dova knallar. Det visar sig komma från de större fiskebåtarna som spränger i havet för att få upp bedövad och död fisk till ytan. Resultatet är också att meter efter meter av de känsliga korallreven förstörs. Inte tillåtet men det förekommer flitigt ändå....
Kanske en tidsfråga innan korallreven är borta för alltid?!

Mellan simturerna bekantar man sig med stranden och omgivningarna. På Pulau Maliagin där människorna livnär sig som fiskare, men på ett mer småskaligt sätt.

Ett vackert strandfynd

Inte helt lottlösa på småskaligt fiske för VillerValle själv. Taget på spö enligt devisen: "Man fångar de fiskar man själv ska äta till middag".

Borneo - Kudat och över havet till Pulau Banggi 5

Nu är det dags för lite mer ö-liv, med fiske och fina stränder. Lonely planet beskriver den nordvästligaste delen av Borneo på ett så tilltalande sätt att valet blir lätt.
På ett alltför okontrollerat sätt sker två bussbyten i rask takt. Det är då misstaget sker. Den ena och den "viktigaste" ryggsäcken med alla fiskedrag och kläder, blir kvarglömd i bagaget på en taxibil. Efter tre timmar i minibuss är vi så framme i Kudat där ett hotellrum väntar. Först då upptäcks det hela och grönsaksodlaren är utom sig...

Utsikt ner mot hamnen från Ria hotel i Kudat
Morgonen därpå hittar vi stationen för minibussar och efter en stund också någon som pratar engelska. De lovar söka reda på den taxichaufför som lämnade av oss, när de kommer tillbaka till busstationen i KK.

Jippie, så på kvällen ringer telefonen och en vänlig människa meddelar att han står utanför vårt hotell med ryggsäcken. Allt finns kvar och lyckan är fullständig.
Följande morgon styr vi kosan mot hamnen och människor vinkar och hälsar glatt. Vet alla i stan om historien med ryggsäcken? Det verkar så. Så myntar odlarmannen själv begreppet "VillerValle".
Nu tar vi färjan 1½ timme till Pulau (ön) Banggi där ett rum är förbokat på Resorten.

Det första som syns när färjan lagt till är en Watervillage. Det är är så långt från storstan man kan komma, ska det visa sig.

Här är vår bostad för de kommande 4 dagarna. Extra tillval är en lyx men också en nödvändighet för klena nordbor. En AC som efter lite mixtrande börjar fungera.
Här är några kamrater som ingår i priset för rummet.

En badrumsspindel...

och en Geekoödla, men det skulle visa sig finnas fler.

Sagt och gjort, upp med nätet över sängarna.

Här en dusch och en golvtoalett i ett.

Utsikten är mot det som ska bli frukost, lunch och middagsställe. Det enda som finns att tillgå, men oj så trivsamt. Att två ensamma blekansiken kan fånga sådan uppmärksamhet.

Det finns 5 gluggar att välja på i en lång rad.

Gajir, en av de få innevånarna som pratar engelska.
Han tar med VillerValle på tidiga fiskeutflykter när solen precis gått upp.

Lite fångst att ta hem till frun och de 6 barnen.
Han är intresserad av hur vi lever och varför vi har så få barn i Sverige.
Familjen lever på de begagnade kläder han köper in, lagar på sin trampmaskin och säljer vidare. De sämsta går till tvättrasor.

Han är också noga med att besöka moskén i byn
där en hög stämma varje morgon vid 5-tiden ropar ut olika böner.

Själva koncentrerar vi oss på att med ficklampan som hjälp, få syn på den vattenorm som ska finnas vid vår resort. Den kommer upp varje kväll för att sova i trädet bredvid.

Redan vid första försöket lyckas det. En giftig rackare en meter lång, som lever på fisk. Den lär ha för korta tänder för att kunna bita genom människohud. Ska man tro på det?
Följande dag har vi bestämt med vår "mulla" Gajir, att han ska ta med oss till Maliangin Island, där vi ska snorkla bland fisk och korallrev.

Det ska bli första korallmötet för DjungelJane.

Borneo - resan österut mot Sandakan 4

Dags att ladda om, tvätta upp och planera för kommande dagar.
På Step in Lodge finns ett förbokat rum för en natt. Trivsamt ställe mitt i stans myller.

Torkställning ordnas tillfälligt under AC.
Hälften av packningen hade räckt, eftersom det finns tvättmöjligheter överallt.

Bussresan tidigt nästa morgon ska ta 6 timmar och färden går tvärs över Sabah, från väster till öster. Slutmålet är Sandakan.

Mount Kinabalu 4095 m syns väl från bussfönstret i morgonljuset. Ett spännande berg som har många besökare varje år.

Inne i nationalparken som vi åker igenom, finns fortfarande en hel del regnskogen kvar.

WWF har tagit från en karta över hur regnskogen har skövlats på Borneo de senaste 50 åren. Det kommer snart att visa sig att det pågår med full kraft fortfarande.... och med stora konsekvenser som följd.



När vi passerat den högsta punkten och det bär av utför igen, stannar bussen för en lunchpaus. Vi är nu mitt i området där en del av öns ris odlas. Människor bor runt om fälten i sina Kampung (by). Husen byggs ofta på höga stolpar. Familjens djur samsas i skuggan under huset tillsammans med bilar och mopeder.


Nu får också vi se det vi väntat på. Mil efter mil av skövlad skog. Här har oljeindustrin tagit över, grävt ut och planterat oljepalm (läs artikeln) där det tidigare fanns regnskogar. Både växter och djur utrotas och människor fördrivs. Den arbetskraft man behöver, bor i "kåkstäder" mitt i denna öken.
Oljan som utvinns används förutom till biobränsle också till bland annat margarinindustrin, vid tillverkning av kosmetika, fryst färdigmat, kakor och choklad.
Genom medvetenhet om konsekvenserna av skövlingen, kan vi själva påverka vilka produkter vi väljer, för att inte ytterligare bidra till detta. Rättvise- och KRAV-märkt, lokalproducerat är en väg åt rätt håll. Vi kan välja vilka oljor och fetter vi använder i hushållet.
Restprodukterna från utvinningen av palmolja, används till djurfoder runt om i världen, även i Sverige.
Mattias Klum, känd svensk och internationell fotograf, har genom sina bilder dokumenterat unika miljöer som är på väg att försvinna. Han har på ett tydligt sätt uppmärksammat omvärlden om det som pågår.

Så småningom närmar vi oss vårt resmål, Sandakan. En fåordig, vänlig men bestämd kines, hälsar oss välkomna till hotellet och visar oss rummet.

Härligt att få sträcka ut sig raklång på en nybäddad säng. Många tankar snurrar i huvudet efter bussresan. Humöret byts och man blir lite full i skratt över de förbudskyltar som är uppsatta på väggen bakom huvudet.

Det där med DURIAN måste undersökas lite närmare... vilket också kommer att bli fallet av en ren slump så småningom.

Som alla andra kvällar, kommer mörkret snabbt och utan förvarning. Lanternor och lyktor tänds och det är dags för kvällens middag.