Skogsvägen vi brukar ta, har fått stenmjöl och nytt utseende. Röjarmaskiner har "återskapat", så att namnet på vägskylten mer stämmer med verkligheten.
Skogen har blivit "Storheden" igen. Ser framför mig hur hallonsnåren ska poppa upp här inom något år. Att plocka de små röda är bland det bästa som finns. Kanske också blåbär och lingon, vi får vänta och se.
På hemvägen syns "Jungfru Marie nycklar" som slagit ut i dikeskanten.
Ett minne från barndommen infinner sig
renoverad igen för några år sedan
Furubacken på Mon
dit vi småstrumpor tog oss med farfars gamla Monarkcykel, när vi var på sommarbesök. Lite läskigt men mest spännande och roligt. Det doftade gott av kåda och varm tallskog. På grenarna hängde skägglaven som vi plockade och gjorde gubbskägg av. Här öppnar sig en glänta som är rätt stor. Vi är framme vid dansbanan, nedlagd och bortglömd sedan länge.
Två dansbanor, en rund under tak och en utomhus med staket. Golvet är trasigt, men att cykla omkring är inga problem. Runt, runt, små danssteg i flygande fläng, "Johan på snippen han köpte ett klaver"... vilket hav.
Ett avlångt hus med en disk, det var nog serveringen och bredvid en skjutbana. Vi fick nöja oss med att kasta tallkottar. Alla byar med självaktning hade väl sin egen dansbana på den tiden.
Tillbaka över mon och hem till farmor och hallonsaften. Sedan ska vebon undersökas. Samma procedur varje gång tills alla ställen besökts. Där inne ligger travar med Hemmets Journal av gammal omgång. Ibland fanns klippdockorna kvar. I hörnet innanför dörren står den mintgröna Hoppjerken med röda handtag. Gnissligare för vart år, men fortfarande hoppbar. En enbent stylta i metall, med knirkig fjädring och två fotplattor. Hopp, hopp ute på gräsplanen, lite svårt att hitta rätt vinkel och balansen. Pappa håller ett stadigt tag i käppen, så fungerade det även för en liten strumpa att hoppa runt. Möjligen går den fortfarande att hitta i någon jerk i en välsorterad diversehandel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar