Han blev 11½ år våran hushund. För några veckor sedan tittade han drömmande bort mot nya marker. Ingen visste då att han skulle dra vidare redan innan den riktiga vintern kom. Många spännande upplevelser har vi haft tillsammans under åren som gått. Minnen tillsammans med vår hushund försvinner aldrig !
...Jag har köpt en get, meddelar Grönsaksodlaren en dag när han ringer mig på jobbet. Vaa, en GET?! Är det sant? nej du ljuger.. har du köpt en get? Tilläggas bör att grönsaksodlaren gillar att luras. Tankarna far runt i huvudet, vad ska vi ha den till och var ska vi ha den?Jo, det är sant insisterar mannen. Jag köpte den för 100 kronor. Ja, vi har ju flera kamrater som har getter så det lär väl gå på något vis, men inte i ett villaområde.
Efter lite lirkande visar det sig att grönsaksodlaren träffat en kamrat på en av byns affärer. Dottern var på väg till något land i Afrika och i projektet ingick bland annat att köpa getter på marknaden. Dessa skulle sedan skänkas till behövande familjer. Så getköpet var alltså ett bidrag till detta projekt och vilken bra idé.
Nog tog det en stund innan jag hämtat mig.
Just geten på bilden bor till vardags i Åsäng utanför Sundsvall hos en arbetskamrat.
Nu är det dags för lite mer ö-liv, med fiske och fina stränder. Lonely planet beskriver den nordvästligaste delen av Borneo på ett så tilltalande sätt att valet blir lätt.
På ett alltför okontrollerat sätt sker två bussbyten i rask takt. Det är då misstaget sker. Den ena och den "viktigaste" ryggsäcken med alla fiskedrag och kläder, blir kvarglömd i bagaget på en taxibil. Efter tre timmar i minibuss är vi så framme i Kudat där ett hotellrum väntar. Först då upptäcks det hela och grönsaksodlaren är utom sig...
Utsikt ner mot hamnen från Ria hotel i KudatMorgonen därpå hittar vi stationen för minibussar och efter en stund också någon som pratar engelska. De lovar söka reda på den taxichaufför som lämnade av oss, när de kommer tillbaka till busstationen i KK.
Jippie, så på kvällen ringer telefonen och en vänlig människa meddelar att han står utanför vårt hotell med ryggsäcken. Allt finns kvar och lyckan är fullständig.
Följande morgon styr vi kosan mot hamnen och människor vinkar och hälsar glatt. Vet alla i stan om historien med ryggsäcken? Det verkar så. Så myntar odlarmannen själv begreppet "VillerValle".
Nu tar vi färjan 1½ timme till Pulau (ön) Banggi där ett rum är förbokat på Resorten.
Det första som syns när färjan lagt till är en Watervillage.
Det är är så långt från storstan man kan komma, ska det visa sig.
Här är vår bostad för de kommande 4 dagarna. Extra tillval är en lyx men också en nödvändighet för klena nordbor. En AC som efter lite mixtrande börjar fungera.Här är några kamrater som ingår i priset för rummet.
En badrumsspindel...
och en Geekoödla, men det skulle visa sig finnas fler.
Sagt och gjort, upp med nätet över sängarna.
Här en dusch och en golvtoalett i ett.
Utsikten är mot det som ska bli frukost, lunch och middagsställe. Det enda som finns att tillgå, men oj så trivsamt. Att två ensamma blekansiken kan fånga sådan uppmärksamhet.
Det finns 5 gluggar att välja på i en lång rad.
Gajir, en av de få innevånarna som pratar engelska.
Han tar med VillerValle på tidiga fiskeutflykter när solen precis gått upp.
Lite fångst att ta hem till frun och de 6 barnen.
Han är intresserad av hur vi lever och varför vi har så få barn i Sverige.
Familjen lever på de begagnade kläder han köper in, lagar på sin trampmaskin och säljer vidare. De sämsta går till tvättrasor.
Han är också noga med att besöka moskén i byn
där en hög stämma varje morgon vid 5-tiden ropar ut olika böner.
Själva koncentrerar vi oss på att med ficklampan som hjälp, få syn på den vattenorm som ska finnas vid vår resort. Den kommer upp varje kväll för att sova i trädet bredvid.
Redan vid första försöket lyckas det. En giftig rackare en meter lång, som lever på fisk. Den lär ha för korta tänder för att kunna bita genom människohud.
Ska man tro på det?Följande dag har vi bestämt med vår "mulla" Gajir, att han ska ta med oss till Maliangin Island, där vi ska snorkla bland fisk och korallrev. 
Det ska bli första korallmötet för DjungelJane.
Att få djungelkänning är något speciellt och storslaget. Dagen tillbringas i Kinabalu National Park.
Nu är det torrtid, vilket innebär att få växter i den här regnskogen blommar. Djurlivet är också sparsamt denna dag. Lite fågelsång, ljudet från cikadorna och lövet som prasslar ger ändå en smått magisk känsla.
Turligt nog får vi se den speciella och omtalade RAFFLESIAN. Den är en av världens största blommor och det tar nästan ett år mellan varje blomning från "knopp" till fullt utslagen.
Just detta exemplar, den bruna varianten är en dag gammal och ca 40 cm i diameter. Den kommer att vika ut sina kronblad ytterligare. Blomman lockar till sig insekter, som går en säker död till mötes därinne.
lånad bild från nätet
En annan variant (den röda). Visst är den häftig! När blomman börjar vissna, kommer också den hemska lukten av "död hund".
40 meter upp bland trädkronorna går vandringen vidare längs repbroar mellan de höga träden. Kanske inte direkt någon lian att svinga sig i. Benen skallrade i stället för varje steg när hängbron svajar.
Längst där nere på marken ålade sig rötterna som boaormar, så det gäller att vara koncentrerad för att sättar fötterna på rätt ställe.
Bäst att föreviga, så att inte en enda levande människa, ska tvivla på att djungelvandringen är äkta. 
På ett ställe hänger insektsätande Kannrankor (Pitchers plants). Med vaket öga och med lite tur kan de upptäckas.
lånad bild från nätet
Ytterligare en kanna. De kan vara både stora eller små, i olika färgställningar och hänger bland träden eller växter nästa direkt vid marken. Flera varianter är tyvärr starkt utrotningshotade.
Vandringen fortsätter längs den uppröjda stigen. Vi söker lianer, sådanan som den riktiga Tarzan och Jane slängde sig i....
lånad bildNej, inte ger man sig frivilligt ut i grönskan bara för att söka lianer. De flesta är dessutom upplindade och fastvuxna i de större träden. 
Rottingen är egentligen en palm (calamus rotang),
taggig längs hela stammen och ingenting att klättra i precis.
Här i ett öppet parti växer Heliconia pendula,
som också har det passande namnet Hummerkloväxt.
Den trivs i här i den tropiska växtzonen.
DjungelJane är nöjd med vandringen och med sitt livs första regnskogskänning.
lånad bildNöjd är också den lilla Orangutangungen, om den får leva och växa upp här även i framtiden.
Ut ur djungeln och tillbaka i den starka solen, möts vi av de citrongula fjärilarna som fladdrar från blomma till blomma. Naturen är verkligen fantastisk.
Borneo tillhör både Malaysia och Indonesien. Däremellan ligger Brunei som är en av väldens minsta länder, men rikt tack vara sina oljetillgångar.
Den malaysiska delen består i sin tur av två regioner, Sarawak i söder och Sabah på den norra delen. Vi ägnar våra tre veckor åt att resa runt delar av Sabah.
Den här eftermiddags- och kvällsturen går längs delar av Klias River. Ett delta- och våtområde som mynnar ut i havet. 
När eftermiddagssolen börjar dala, är det så dags att bege sig ut i båtarna.
I programmet står det, att vi ska få chansen att se Probiscis monkeys (näsapor) och eldflugor lite senare efter skymningen.
Vår skickliga chaufför manövrerar båten med van hand och tar oss så nära mangroven som möjligt.
Det gäller att spana bland trädkronorna för att få syn på någon av de vilda aporna.
Rätt som det är ropar någon till och där högt uppe sitter de och mumsar i sig sin middag.
Inte alltid så lätta att upptäcka. Näsaporna lever i flock och den största hannen vaktar ilsket över sin familj.
Möjligen framgår det hur kraftiga tänder han har...
Vi har lite "flyt" (hihi) längs floden och får dessutom se en flock Silvermakaker. Förutom löv så äter de också frukter.
Jag är glad över mitt nyinköpta teleobjektiv, eftersom avståndet är ganska långt.
Härliga vyer längs floden, men det blir också snabbt mörkt.
Nästan som att släcka en lampa. På återvägen får vi också se en Varan.
Inte särskilt lätt att upptäcka där den ligger på palmstammen som hänger över floden där vi färdas.Storleken är svår att uppskatta, men kanske 1½ - 2 meter lång.
Tillbaka igen bjuds vi på härlig buffé, medan vi inväntar mörkret och eldflugorna.Straxt innan vi ska ner i båtarna igen, hörs ett skrik från vårt grannbord. En ung kvinna hittar en skalbagge på sitt knä. Något som påminner om den ekoxe som finns i Sverige, men betydligt större. Det är naturligtvis en annan sort med längre käkar.
Under den avslutande båtturen får vi med hjälp av ficklampor syn på några mindre krokodiler under mangroven. Det är samma sort som finns i Australien och som lever i salt vatten. När vattnet sjunker undan från havet (ebb), kommer de fram bland rötterna och deras ögon lyser röda i skenet från lampan.
Med eftermiddagens alla upplevelser återvänder vi nöjda och trötta till vår lodge och några timmars nattsömn. Kommande dag går resan vidare med buss och båt söderut.
