Nostalgiskt Hittegods

Trodde inte mina ögon, när jag häromveckan fick återse denna reklamfolder, tack vare en pågående garagestädning...

När någon frågat mig under årens lopp, hur det kom sig att vi flyttade till kommunen, då har jag berättat.......

För 35 år sedan flyttade vi till just "Nordmaling - där Västerbotten är som trivsammast". Det berodde bland annat på den här foldern. En dag kom vi hit tack vare ett besök hos en av byns färghandlare, som hade den Faluröda färg som min svärmor behövde.  Som bonus blev det ett kafébesök mitt i byn. Där hade man dukat upp nybakade krämbullar och bryggkaffe. Lägligt på disken hade man placerat en liten korg med foldrar. Det var långt innan någon riktig turistinformation var etablerad i byn. 

På den tiden räckte det med text på svenska, för att möta nya innevånare eller nyfikna förbipasserande turisters behov, av att lära känna kommunen, de små orterna och aktuella besöksmål. Ett engelskt ord hade dock letat sig in på baksidans nedre del. Ett vykort som kunde rivas av och skickas ut i världen. I den lilla rutan där frimärket skulle placeras fanns två ord, BREVPORTO/ "STAMP".

Bilder med sammanfattande text i en folder var då tillräckligt för att vi skulle frestas, att slå ner våra bopålar i det röda huset med vita knutar i den trivsamma kommunen. Tänk, en kuststräcka på 15 mil, klippor, skär och sandstränder. Storrisberget och grottan där högt upp, med det spännande namnet "TjuvAntes grotta". Lögdeälvens vindlande framfart, Järnäsklubb med sitt gamla fiskeläge, den nedlagda lotsplatsen och en fin gästhamn för båtar från när och fjärran.

Den gamla medeltida kyrkan mitt i byn med sin vackert rödmålade klockstapel, vittnade om att här har människor bott och trivts i flera hundra år. Hemvändardagarna som skulle erbjuda allehanda festligheter. Sist men inte minst Olofsfors Bruk några km från centralorten. 

På den tiden hade vi telefonnummer som började med en "etta" om vi bodde på Vallen. Sen kom larmnumret 112 och första siffran byttes mot en "trea" i stället.

När jag nu 2015, försjunker i den information som presenteras om kommunen, byar och besöksmål, så blir jag både nostalgisk och glad. Mycket av det som beskrivs finns kvar i dag, har utvecklats och är minst lika populärt och aktuellt nu som då, med några få undantag. 

Kommunens yta har ökat något på grund av landhöjningen. Folderns befolkningssiffra har till i dag minskat. Trots det har vi i dag fått möjlighet att dela kommunen med nya människor från andra delar av världen. Vi har fått information på flera språk, nya bekantskaper, spännande traditioner och maträtter. Det berikar kommunen, ger oss nya utmaningar och gör det trivsamt på ett nytt sätt. 

Trevlig och snöig sista dag i januari!

Husmorssemester ett sommarnöje

Efter olika vägval genom Ångermanland och Ådalen är vi så på årets Husmorssemester, Båtbyggarhustrun och jag. Denna gång har vi endast målat de yttre konturerna för resan.

I det landskap vi rör oss blir vi ständigt påminda om svunna tider. Ödegårdar, stora flervåningshus i trä vittnar om träpatronstider.  Nu står de tomma eller används några sommarveckor varje år. I varje by skvallrar fasaderna om att här fanns tidigare en butik. Jag tror vi passerar bevakade och obevakade järnvägsövergångar minst 15 gånger längs Ådlasbanan som också den varit minimalt trafikerad sedan förra seklet. 

Men här precis i sluttningen mot banvallen ligger så Norrfrid B&B, i utkanten av Sollefteå. Ett rum med frukost och ett härligt badrum står till vårt förfogande. Dessutom en härlig solnedgång i väster och en inredd gårdsbutik i husets källare som tidigare varit bagarstuga.

Kvällssolen sänker sig sakta ner, utanför fönstret hänger lakan på tork och i det stora badkaret porlar varmt vattnet, en härligt doftande badolja och salta bubblor lockar till dopp.

Men resans första stopp är Ullånger. Här finns Skogshildas bageri och kafé. Husmorssemester innebär även att man förser sig längs vägen. Vi inhandlar alltså ett härligt surdegsbröd med rostad hel havre och varsin finsk pinne som färdkost. Därefter ett stopp på Forseds Getgård utanför Bollstabruk. Christina som tar emot, visar oss sina vackra fårskinn, men vi har just nu siktet inställt på ostarna. Getfeta, en hårdost att ta med hem. Mogen getcamembert och en päronmarmelad med lakrits, spännande kombinationer som passar till kvällsbrödet. En husmorssemester innehåller förutom stopp vid olika platser längs vägen också god mat och dryck. Rödbets- och fetaostpaj med valnötter som Båtbyggarhustrun har förberett. Kylt rosévin passar bra. En mäktig Mazarintosca med citron- och limekvarg blir efterrätten.

Denna gång är temat även Loppisbesök, eftersom jag är på jakt efter speglar till min kommande spegelvägg. 

Mina fynd är från 10 kronor för en ram och från 80 kronor för en spegel. Av detta ska jag så småningom bygga mitt spegelpussel. Vi får väl se hur det går.... Funkar det inte får jag väl öppna loppis själv nästa sommar.

Hmm, den spegeln på Norrfrid är inte till salu..

Efter en natt under linnelakan i vårt rum som jag nu glömt namnet på, åker vi vidare upp längs både Faxälven och Ångermanälven. 

Ett stopp i Skogsnäs, som var vida känt under 70-talet och framåt, men i dag verkar det avbefolkat och tyst. Lite roliga byggnader skvallrar ändå om att vi kommit rätt. Ett 30-tal personer lär bo i byn i dag. Bland annat finns hantverkare och konstnärer.

Nämforsen i Näsåker är däremot allt annat än tyst. Så märkligt med alla dessa hällristningar runt forsen.

Området där vi rör oss är också mina förfäders marker. Vi gör ett kort stopp i den lilla byn Ovanmo. Här tillbringade jag några soliga somrar som barn. Min farfar och farmor bodde då i den här grå gården på mon. Bakom uthuset fanns då grannens kor, kalvar och grisar som vi matade. Vi fick bo i "Väst i stuga". Det lilla timmerhärbret väster om gården verkar vara borta sedan länge. Nu ser storhuset ut att ha blivit sommarbostad. Jag minns flaggstången och trädgårdsmöblerna på gården, där bjöd farmor på en klarröd hallonsaft som var en blandning av essens och sockerlag. Tunnbröd med mesost och rullrån till. 

Innan vi åter kommer ut på huvudvägen stannar vi till vid Gammelgården i Myckelgensjö. En otroligt välbevarad gård med många hus, som ett museum. Turistsäsongen är över och husen vilar stilla i den varma eftermiddagssolen.

Nöjda och lite trötta avslutar jag och Båtbyggarhustrun vår husmorsresa för denna gång.

Tack till dig Sirpa för sällskapet, goda samtal och fina upplevelser den här gången också!

Mormorsnostalgi

 Det finns några saker kvar hos mig från mormors tid. Morteln var gruvligt stor och tung det minns jag. Den användes till brödkryddorna och pepparkornen, på samma sätt som här hemma . Min mamma ställde sin mortel av aluminium upp och nedvänd på grytlocket, när oljan fräste och majkornen poppade där under.

Den vackra citruspressen fungerar lika bra i dag som på mormors tid. Så vackert utsirad med rankorna i en krans runt kanten. Det lilla fatet rymmer precis saften från en halv citron. Nydiskad och skinande blank efter senaste användningen till citronkrämen. Citronpaj med lättvispad grädde ska bli påskaftonens dessert i dag. Receptet kommer efter provsmakningen :)

Morfar i båtkepsen och mormor med sina systrar och svägerskan

Min morfar Robert minns jag inte så mycket av. Morfar dog ganska tidigt i sviterna efter sit dykarliv. Han var tungdykare utanför Sundsvallskusten. Ett riskfyllt arbete att ta sig ner i djupet till något vrak som skulle delas sönder och transporteras till försäljning. En man står och handpumpar luft på pråmen ner till dykaren som jobbar på botten. Mormor lagade dykardräkter och ibland serverade hon på fina middagar i stan. Det var spännande historier hon berättade.
Här är släkten säkert samlade till söndagslunch i sommarbersån. Nymanglad släta duk på bordet och lika släta linneservetter i knät. Ett serveringsbord vid sidan om och där står den vackra ostkupan i glas och några sillkrukor i skuggan.

Mamma står nog bakom kameran...

Samma syrenberså men några år senare. Det är försommaren innan löven slagit ut. Jag får saft och pappa, mormor och morfar dricker kaffe med bitsocker som plockas med tång ur skålen. Nybakade bullar och kanske bondkakor. Jag minns mormors bruna basker, den hade hon alltid i trädgården. Där fanns en uthuslänga med en sommarlägenhet, vedbod och utedass. Ett högt plank och där bakom bodde familjen med de många barnen. Ibland kikade de nyfiket över kanten och ville leka.
 

Go for Green

Norges nationaldag går inte obemärkt förbi. Folknykterhetens dag, där blåser man helst "grönt" och så dagen då "Green Team North" uppstår. 

Flera nyanser av grönt talar om att målet är nära - Entré Väst i Skuleskogens Nationalpark

Gamla jobbgänget har sedan länge planerat för en återträff just i dag den 17 maj. Det här är också chefens avtackningsutflykt till naturen. Vi har våra bästa minnen från just sådana tillfällen. Fjällvandring på de sura myrarna längs vinterleden i Ottsjö, skidturen till den överdekorerade "Trapperstugan", Vandringen längs "Högakustenleden" och Snöstormen och kylan i "Gålsjö Bruk". 

I dag ska regnet hänga i luften och rutten ändras från Slotterdalsskrevan till övernattningsstugan på den gamla fäbodvallen vid Skrattabborrtjärn. Det ska visa sig vara ett gott val. Även djupt inne i skogen är nyanser av grått påtagligt.

Vi vandrar längs den väl utmärkt led och det enda som lyser upp är våra kläder, ryggsäckar, markeringarna på träden och så några härligt blålila blåsippor.

 Massor av snö och is ligger kvar och smältvatten forsar fram under spången där vi går.
 

Inne i stugan är det ljummet och det luktar härligt från vedkaminen. I gästboken kan vi se att stugan bebotts av ett polskt sällskap som förundrat sig över en så välordnad övernattningsstuga mitt i skogen. till och med en toppentoa. I ett skåp finns lämnad nödproviant i form av allehanda konserver, tändstickor och värmeljus. 8-9 bäddplatser och en brygga nere vid tjärnen. Kan verkligen rekommenderas!!

 Vi är väl förberedda med eget fika och lunchmat. Hjälp, vad hungern gör sig påmind.
Lägesrapporter, gamla minnen och olika dråpligheter utgör tema runt bordet under de följande timmarna. 

Sedvanlig gruppbild innan vi vänder tillbaka till civilisationen igen. Hit kan man återvända igen, och kanske fortsätta till Slåtterdalsskrevan i nästa etapp. En bra hemsida ger all nödvändig information om Nationalparken. Vi kan summera dagen med att "Green Team North" är bildat och planläggningen har startat. Fortsättning följer .... 
Innan vi skiljs där i Skuleskogen, hamnar vi mitt i polisens jättestor "blåskontroll". Men vi är ju gröna nu och dessutom på andra sidan mitträcket :)

Tack till er alla, lycka till med sponsorer, träning och på återseende!

Murkelmössor!

Tänk vad det ändras! För många år sedan skulle denna upptäckt framkalla total och kaotisk lycka.
Då plockades, torkades eller förvälldes stenmurklor i minst tre vatten, på löpande band.
Nu får man nöja sig med att föreviga denna uppenbarelse med kameran.
Grönsaksodlaren lämnade färdbeskrivningen och sa: - "Det är som en gata av murkelhuvuden framför bikuporna, minst 10 meter långt. Ta med dig hunden och kameran. Ett riktigt murkelår i år, är just vad det är!!"

För massor av år sedan hittade jag ett exemplar på 2,2 kg.
Det kom på bild i tidningen till och med. Tiderna förändras och kunskapen utvecklas.
Sniglarna blir i stället de lyckliga vinnarna nu för tiden :)
Kanske leta TOPPMURKLA i stället hihi!

Tjuvstart med hetvägg

Nu handlar det inte om att sitta mot en het husvägg i januarisolen.
Nej, det här är ren och skär tjuvstart med semmelbak redan i januari.

Som barn minns jag att denna "fettisdagsbulle" med mandelmasseinkråm serverades med varm mjölk i en djup tallrik. Den var efterrätten när bruna bönorna och fläsket var uppätet.
Fettisdagen inleddes ofta med en strävsam skidtur i skolan. Vilken fest när man satt där i barnbespisningen med rödrosiga kinder och fuktiga pjäxor på fötterna.
Nu för tiden äts semlan oftare som bakelse till kaffet och lite när som helst.

Grunden är en helt vanlig vetebrödsdeg som formas till små eller lite större bullar.
Fyllningen är
mald mandel som blandas med brödinkråm, florsocker och mjölk eller grädde till lagom konsistens.
Vispad grädde efter önskemål mellan lock och bulle
lite florsocker på toppen.
Det här är favoritfyllningen i familjen :)
Här ska nog tjuvätas fler semlor innan den riktiga fettisdagen infaller den 7 mars.

Nostalgi med apelsin

Det är nu som apelsinerna är som godast. I butikerna tornar utbudet upp sig. Röda och blonda om vartannat. Barndomens fruktminnen är däremot blekare. Tror inte man åt så mycket frukt som i dag och utbudet var minst sagt magert. Men, farbror Sven jobbade på Banankompaniet i huvudstaden och försåg oss med läckra bananer i klasar, när han och faster kom på besök.

Då var mer produkt efter säsong som gällde. Mamma saftade, syltade, konserverade och bakade. Kanelbullar var färskvara. Men när det förbereddes för fest, kom annat på bordet.
Solskenskaka och då sa mamma "Sol ute, sol inne, sol i hjärta och sol i sinne" ,Toscakaka en annan knäckig festkaka. Min mamma älskade mandel. Hon tålde däremot inte citrusfrukter, det är ett starkt minne. Trots det, bakade hon ibland en kaka med det roliga namnet "Ambrosiakaka".
Just i dag ska det bli Ambrosiatårta till efterrätt. Grönsaksodlaren fixar med fiskmiddagen och och därefter ska vi njuta Ambrosian. Skillnad på "kakan" och "tårtan" är vaniljkrämen i den sistnämnda.

Så här ser Bertans egenhändigt bakade Ambrosiatårta ut. Receptet är min mammas!

MAMMA SVEAS AMBROSIATÅRTA

Sockerkakan
150 gram margarin
2 dl socker
½ dl apelsinsaft (från pressad färsk apelsin)
Rivet skal av 1 apelsin
3 dl vetemjöl
2 ägg
1 tsk bakpulver
Vispa smör och socker pösigt. Tillsätt äggen en i taget.
Tillsätt apelsinsaften och mjölet utblandat med bakpulver.
Häll smeten i en smörad och bröad rund form
Gräddas i 175 grader i ca 40 minuter
Kakan ska svalna innan den dela i mitten

Vaniljkrämsfyllningen
Här användes 2 dl kallrörd Marsankräm, (det går bra att göra egen kräm också, efter recept i någon kokbok)
Bred ut krämen mellan delarna.

Glasyren
1½ dl florsocker
1-1½ mak pressad apelsinsaft
3-4 msk syltade apelsinskal
Rör ihop florsocker och apelsinsaft till en trögflytande kräm. Bred över kakan och fördela apelsinskalen.
En härligt frisk efterättstårta till kaffet och månadens bidrag till Söta Sakers temat "Efterrätt".

Ett klang och jubelår

Inga nyårslöften, men kanske några föresatser när nya kalendern plockas fram. Fick förresten den senaste utgåva av Eva Björks Tantkalender av min trogna vän och torggummekollega. Den ska få följa med och inspirera, vart efter dagarna rullar på. Jag säger som en av mina barndomskamrater, "2011 ska bli ett klang och jubelår". Det år som gått, innehöll sådant man kan avstå från, men visst fanns det glädjeämnen också.. Att stanna upp och fundera över det som hänt ger nya insikter. Bland annat att ta vara på den tiden som är just nu. Tillfällen till glädje och inspiration fyller på positiva energier när motgångar uppenbarar sig, så tänker jag mig. Några glädjeämne att minnas från 2010 kan vara

Årets första tur på nyinköpta och vallade skidor

Borenoresan tillsammans med Grönsaksodlaren

Första dagsmejan

Våfflor med frusna hallon

Ett lyckat brödbak

Min svågers nöjda hund med spring i benen

Utsikt över havet på midsommarafton

Lillasysterysterstrumpan som blir fru

En saknad barndomskamrat är återfunnen tack vare cyberrymden!

Att få vara Bagarbertan på riktigt

Att tillsammans med småstrumporna bjudas på damlunch hos faster

Att sitta i vebon efter en riktig äppelmustarhelg med barndomsvännerna

Att tillsammans med hushunden få plocka årets sista tranbär på myren
Ett år går fort men alla minnen finns kvar. 2011 är Kaninens år i den Kinesiska kalendern.

Sommarveckor i vitt

Lånad bild från googlebilder
Vad har en albatross och en bagare gemensamt? Kanske både den flygande farten men också färgen. Men varför har de flesta bagare vita kläder, där allt kladd och degrester blir synliga för omgivningen? En havsfågel kan ju dyka ner i vattnet och tvätta av sig. Kanske är tanken att bagaren ska göra samma sak i sina mjölsäckar?! Vitt är ju symbolen för renhet så det är väl en bra början på en ny dag.
Ja, roliga sommarveckor har det varit. Varje bagerimorgonen på kaféet har börjar vid sextiden.

Detta tack vare att mycket kan förberedas dagen innan och då oftast av kaféägarinnan själv. Stilla, härligt lugnt och svalt så att kroppen så sakteliga får vakna till liv igen. Kanske en kopp kaffe på stående fot om det finns tid.

Degblandarna startas i tur och ordning. De sköter sig sedan på egen hand.

Manöverpanelen på "lillbertan"
Under tiden plockas formarna och korgar fram, mjölet vägs upp efter varje brödsort som ska bakas.
Det gäller att pinna på så att det mesta som kräver utrymme är klart, när den övriga personalen kommer. Då ska sallad, smörgåsar och bakverken förberedas och kanelbullarna vara gräddade.

Vagnen fylls med bröd som ska jäsa och sedan med det nygräddade vartefter.




Trivsamma tjejer som jobbar lugnt och metodiskt vid var sin bänk. Lite skratt och små kommentarer bryter tystnaden emellanåt.
Så är det bara flaggan som ska hissas och dörren som ska låsas upp för dagens förväntansfulla kunder.

Bertan avslutar sin dag med en härlig sallad utomhus, men först när ugnen och fläkten stängts av och det vita mjöldammet sopats upp. Tack för den här sommaren!