Under samma himmel - resedagbok

AVSNITT 1 - Projektuppdrag
Så är vi här igen för sista gången. Nio år har gått sedan allt började. Då var vi fyra och nu är vi två.
Overkligt men verkligt på samma gång. Alla årstider utom högsommar har vi upplevt. Då är det nog gott om mygg och knott, så det gör inget.
Projektet har handlat om att "göra det möjligt för familjer som fått ett barn med funktionshinder, att inte lämna det till ett barnhem". Det låter som en omöjlig tanke i våra öron. Här i norra Ryssland är det en realitet och en rekommendation som ges från läkare och kommissionen.

Härliga ungar till envisa mödrar inleder den avslutande konferensen, då trådar ska knytas samman och alla resultat presenteras.

Även om man inte kan gå eller prata är det en självklarhet att få vara en kanin, nyckelpiga eller ett bi i "spektaklet". Ja, det heter så på ryska också.
Stolta föräldrar finns i publiken och lärare på scenen tillsammans med barnen. Allt är som det ska!


Ingenting av detta är möjligt om man inte kan dela samma språk. Vi är alla handikappade om miljön inte är anpassad. Det är habilitering.


Material som ska översättas, så utan tolk klarar vi inte detta uppdrag.

Tack till Er alla som hjälpt oss genom åren!!

Där emellan skapar vi oss ett vardagsliv.

Tvättmaskinen ska sättas igång på eftermiddagen så att kläderna är torra till nästa morgon.
Promenader för att få luft, handla spännande saker och upptäcka nya områden och platser.


Förstår man inte får man fråga.... Utanför kyrkan på broräcket kedjar de nygifta fast sina lås med inskriptioner om "tro hopp och evig kärlek". De flesta mammor blir ändå lämnade, om de får ett barn med funktionshinder.

Det är kvinnor som arbetar på byggställningarna, sköter ytputsning och målar fasader.
Männen står med sina metspön vid floden, men går sällan därifrån med någon fångst.

De verkar i stället gilla att bygga sina egna monument.
Väderleken är densamma som hemma, men allt känns råare och fuktigare.
Trots allt detta, trivs vi på något underligt vis. Färgerna blir klarare och musiken mindre dyster när man vänjer sig.

Att lyckas handla en virknål i storlek 3½ är en bedrift i sig. Vi, två kvinnor från en annan plats och med ett främmande språk, skapar nyfikenhet och förundran när vi glada och småfnissande går vidare.


En eld som aldrig slocknar, kanske ändå ger hopp för framtiden?
Nya dagar, upptäckter och spaningar väntar oss.